Skildringen av hur det gick till när Bäsnaborna skulle ta sig till kyrkan i gångna tider är författad i början av 1930-talet av en förutvarande Gagnefsbo, Andrew Godenius, som då sedan länge var bosatt i USA. Berättelsen publicerades av Borlänge tidning i två delar, den 16 juni och den 2 juli år 1931.

Medan vi talat har båten hunnit över älven och följer nu den norra stranden, dels emedan den är kortare och dels emedan den är stenfri, och med rask fart närma vi oss Arfslindans färjställe. Om lyckan är god få vi kanske sällskap med två kyrkbåtar därifrån. Men nej, det är bara en båt i vattnet, ser jag, och den tycks icke heller vara så överfylld. Vi fara förbi den enkla timmerflotten, på vilken hästar och lass under århundraden fraktats över älven och om tio minuter äro vi mitt för Bodarnes båthus, där också endast en kyrkbåt håller på att bemannas ehuru byn äger två. Några ögonblick därefter äro vi ute på det breda vattnet vid älvarnas förening och se då till vänster en skymt av flotte och båt vid Åkerängsta färja över Västerdalälven och så blir det stopp vid Djurås älvbro, eller “Färjbron”, som hon helt enkelt kallas. Förr i tiden skedde här överfarten per färja av alla Västerdalsfarande och en stor del av Gagnefsfarande, därav bronamnet.

Nu är här, som ni se, en bro och den måste vi ur och öppna. Hur det skall gå till? Jo, det är icke så svårt. Ni se väl, att brodelen som kommer från högra stranden icke räcker fram till den vänstra. Ni se också, att den delen av bron, som utgår från vänstra stranden icke heller möter den andra, utan skjuter ett gott stycke förbi på övre sidan, så att på en viss sträcka det är liksom två broar i bredd. nu är den korta brodelen icke heller helbyggd, utan den delen, som skjuter ovanför den nedre och ett litet stycke därtill, kan frånkopplas landdelen och föras ännu längre ut i älven och då uppstår en öppning, så att icke blott båtarna kunna komma igenom, utan även timret i älven släppes fram, när det samlats för mycket ovan bron. Vi ha emellertid tur, för det är icke mycket timmer den här gången, utan vi kunna gott tränga oss fram.

Medan vi krånglat och öppnat bron har, som ni se, både Arfslindans och Bodarnes båtar hunnit i fatt oss, men vi fara vår väg och låta dem kivas om, vem som skall stänga bron. Här vid färjbron äro förlagda de sista kyrkbåtarna upp efter älven inom Gagnefs socken. Ni se de båda båthusen dår på norra stranden. I dem finnas fyra båtar. Där ha nämligen alla byar “uta färja”, (lika med nedom färjbron) som ligga på norra sidan om älven sina kyrkbåtar, således även Sifferbo. Som det ser ut blir det visst två härifrån också. Under tiden har vår båt tagit sig fram genom timret och kommit ovan bommarna, som hålla bron, och roddarna hålla nu som bäst på att ge båten den sista slutklämmen, innan de lägga upp årorna, ty här försiggår alltid det första ombytet av roddare under uppfärden.  

De bästa roddarna till årorna!

Från Bäsna och hit har vem som helst kunnat ro och även styra och på denna sträcka är det som alla nybörjare i båda delarna måste lära konsten. För det roddskifte åter, som här börjar, erfordras de allra bästa förmågor av båda slagen – särskilt om båten är tungt lastad – ty nu blir det att ro uppför både “Lill gråa” odh “Stur gråa” (gråa, Gagnefsfolkets uttal av gråda lika med ett forsartat ställe i älven.) Lilla grådan är helt kort och vid högvatten knappast märkbar, men vid mycket lågt vatten väldigt strid, så att man blott med yttersta ansträngning kan taga sig uppför den. Om en anakronism ursäktas, kan anföras ett mycket talande bevis på detta. Den 30 juli 1876, då den som skriver detta konfirmerades, blev vår kyrkbåt där tillbakakastad två gånger och då den vid tredje försöket äntligen kom upp, tordes man ej annat än landsätta oss konfirmander på Gröntufssidan, så att vi fotledes finge taga oss fram till kyrkan, ty man fruktade, att om alla stannade i båten, skulle man icke kunna klara stora grådan, varigenom vi skulle bli försenade. Men här är nu Lilla grådan. Här hur styrman slamrar med åran och hur takten ökas! Och se på roddarna! Se hur långt kroppen böjer sig framåt medan åran flyger bakåt och hur långt tillbaka den lutar sig medan åran med vitt skum föres framåt. Tio, ja femtio gånger upprepas dessa rörelser och ändock kan man knappast märka att båten rör sig. Ingen tanke på kapitulation finnes dock hos någon och efter ytterligare några tiotal årtag är man förbi den värsta strömmen och roddarna kunna få andas ut.

Men det blir icke länge. Lilla grådan är blott förpostfäktningen till vad komma skall. Stora grådan, till vilken vi nu snart komma, är väl ingenstädes fullt så strid som den lilla, men så är den i stället mångfaldigt längre och vad som värre är, till ytterlighet krokig, med åtminstone två krokar så tvära, att de närma sig en rät vinkel. Strömfåran är dessutom så smal, att två båtar i full rodd omöjligen kunna passera varandra, och den rinner fram mellan stensatta stränder eller snarare väggar, nästan som i en sprängd kanal. Under sådana omständigheter förstår man, att det gäller att ha icke blott goda roddare, utan ännu mer en säker styrman, som känner till strömmens alla egenheter. I dag behöva vi dock icke vara ängsliga, ty Jons Anders, som sitter vid styret, är just en sådan. Er ciceron har velat förutskicka dessa anmärkningar, ty när vi komma dit få vi annat att tänka på. Där bli alla tysta.

Början på berättelsen finns här: En kyrkbåtsfärd år 1875 – del 1