Skildringen av hur det gick till när Bäsnaborna skulle ta sig till kyrkan i gångna tider är författad i början av 1930-talet av en förutvarande Gagnefsbo, Andrew Godenius, som då sedan länge var bosatt i USA. Berättelsen publicerades av Borlänge tidning i två delar, den 16 juni och den 2 juli år 1931.
Medan nedskrivaren av dessa rader satt och betraktade ett gammalt vykort, som han nyss återfunnit och som föreställde en kyrkbåt i Gagnef, fick han brev från en systerson därhemma, vari han uppmanas att skriva något om kyrkbåtsfärderna i Gagnef. Detta egendomliga sammanträffande bestämde honom för att göra ett försök i den vägen och det så mycket hellre, som det nämnda vykortet ropar högt om behovet av en mera verklighetstrogen bild av saken, än den det självt framställer.
Skribenten har länge önskat och hoppats, att endera av de omtyckta författarna “P” (Lind) eller Ottilia Adelborg skulle ha behandlat detta ämne, men som han nu tror sig förstå, har ingendera av dem personlig erfarenhet i saken, och då har han däri sökt förklaringen till deras tystnad. Sorgligt nog finnas numera icke många kvar, som kunna tala av erfarenhet, och för att icke äventyra, att ingenting i den vägen blir gjort, så får väl här som vittne duga en svensk-amerikan.
I rubriken står “Gagnefs kyrkbåtar”, fast “Bäsna kyrkbåtar” hade varit mera egentligt, ty här kommer det att förnämligast talas om dessa. De voro måhända pionjärer på området och säkerligen alltid de talrikaste; och som skribenten av dessa allenast förvärvat all den kunskap han besitter om kyrkbåtarna i Gagnef, må det förlåtas honom om alla andra byars kyrkbåtar endast i förbigående beröras. Ordet Gagnef har dock använts i rubriken, då det icke är helt missvisande, eftersom Bäsnabåtarna torde utgöra fullgoda representanter för alla Gagnefsbåtarna och då dessa utom ett allmännare intresse för ämnet därmed kunde förväntas.
Bäsnas kyrkbåtar ha fyllt många uppgifter, men deras första och förnämsta har dock alltid varit att förmedla kyrkbesöken. Dessa kyrkfärder var till den grad deras livsuppgift, så att säga, att förutom dem inga kyrkbåtar funnits till. Innan man därför övergår till kyrkbåtarnas historia, kunde det nog vara både nyttigt och intressant, att veta något mera om dessa färder. Det är ock för den skull som skribenten som eder självvalde ciceron, nu inbjuder alla som så önska, att få följa med på en sådan.
Vi förflytta oss alltså 56 år tillbaka i tiden, eller till år 1875, då intresset för kyrka och kyrkbåtar ännu fanns kvar ganska allmänt – om ock även då betydligt avmattat mot förra tiders – och begiva oss till båthusen i Bäsna en vacker söndagsmorgon i början av augusti mellan kl. 7 och 8. För att få en så fullständig bild av en sådan färd som möjligt, äro vi ute något tidigt på det att ingenting, icke ens av det rörliga livet i och invid båthusen, som plägar föregå den egentliga båtfärden, må undgå vår uppmärksamhet.
Då vi alltså på strandhöjden ovan båthusen nu närma oss dem, bli vi varse en kyrkbåt på älven långt upp mot Arfslindan, som måste ha utgått härifrån. Förundrade däröver, draga vi oss till minnes, att det är nattvardsgång i kyrkan i dag och att därför båten därborta, som vi se, är “nattvardsbåten”, så kallad emedan den har endast nattvardsgäster ombord. Dessa båtar måste alltid avgå alla minst en halv timme före de andra kyrkbåtarna, på det att de, som möjligen ej förut låtit anteckna sig till nattvardsgång, må hinna “skriva opp sej” i sakristian och alla vara med på “skräftförhöre” innan den egentliga gudstjänsten börjar.
Medan vi i dessa tankar sakta närma oss båthusen, ha tre “körkmänniskor” hunnit upp oss, fast de ingenting märka. Då de heller ingenting höra från båthusen, tro de sig vara de första. Plötsligt utropar dock en av dem: “Nej, si Hag Olle är här! Ja, si är slo då allri fel: de som ha längst väjen ä allti först”. “Hä si så ut hä, Erkes Anders. So skolmästarn mä skä tä körtja i dag! Å sjolva nämndeman sen! Dä va då orimli va storfoltje ä utä i dag. Å si Hanses Olle å Des Lisa! Dom borj allt på komma nu.” “Ja si där e hel ra: ‘Knoppen’ å Nämkärs Britta, å Hag Anders och Rombo Kersti å Kvist Lars – å, dom ä så mångä så! Vi ä snart e båtlass”. “aJ, foll ä vi hä. men ärä non styrkär här som hittä då?” “Ja, ja si då Svens Anders å Täpp Anders å där tro ja Jons Anders kommä mä; å dom ä ju de bästa vi ha.” “Ja, nu kan vi gott skju…. “Dä va riktigt bra; for då slipp vi lass ner båt så orimli”. “Dom kommä kan ta Garpen för dom ha Tupp Mas å Persdaniels Anders mä sej, å de ä duktiga styrkärar bå två.” “Ja, dä behövs i dag, for älva ä bralag.” “Men skynd er nu å klyv i båtn; dä håll på å bi sent. Å du, Jons Anders, få nog bi ve styrä i dag. I mä er nu, ni som skä ro! Men spar käran för gråon så mytjy ni ka! Här kan kvinfoltjan ro. Ä ni här nu allihop som skä mä oss? Äll’ hur går dä for er därbortä, bi ni for stort lass?” “Hej då.” “Ja, då skjut ja ut.”
Ja, så där ungefärligen lät det här varje söndagsmorgon under sommaren. Och nu medan det är tyst och styrman vänder fören utåt älven så de kunna börja ro, kan det kanske vara behövligt att inflicka en del upplysningar. Till exempel: kanske icke alla av er fullt fattade innebörden av de uppräknade par-namnen på dem som kommo, såsom Hanses Olle och Des lisa o. s. v. Men därmed avsågs ingenting annat än namnen på man och hustru. I Bäsna och Gagnef i allmänhet ärver icke hustrun sin mans namn vid giftermålet, utan hon går ännu som hustru, åtminstone i dagligt tal, under sitt flicknamn.
Mången torde ock av vad nu här sett fått den uppfattningen, att kyrkbåtsfärderna ännu befinna sig i hög blomstring, men detta är långt ifrån förhållandet. Ingen kunde väl drömma om, att det skulle bli tre båtlag denna dag, ty icke ens vid de stora högtiderna pingst och midsommar är detta vanligt. Alla kunde väl också i dag ha inrymts i två båtar, om det ej varit för nattvardsgången, ty ingen av dem är till närmelsevis fullastad; men lastade eller icke, så är dock tre båtar från Bäsna en ovanlig syn denna tid. Händer det sålunda ibland, att man blir överraskade av det stora tilloppet av kyrkobesökare, så gives det å andra sidan något i detta sammanhang, som är ännu förunderligare och det är, att det aldrig händer att ingen kommer. Mig veterligen hade det ännu aldrig hänt, att icke nog hjälp infunnit sig för att kunna taga en båt, åtminstone, d.v.s. en 6 till 10 personer, beroende på vattenståndet. Vid lågvatten behövdes ju mera hjälp än vid högvatten, dels emedan strömmen i grådorna då är så mycket starkare, men allra mest för att vid återkomsten förmå draga in båten i båthuset igen. Att t.ex. en sådan dag som i dag draga den tunga båten i den lösa sanden hela den 150 fot långa sträckan från vattnet in i båthuset igen – det är ingen lätt sak.
Säkerligen ha också de av eder, som sågo hur både kvinnor och män fingo trampa i vatten och smuts för att komma i båten, undrat varför man icke här, där så många tusen människor under tidernas lopp stigit i och ur dessa båtar, byggt någon kaj eller brygga ut i vattnet, så att man kunnat undvika detta obehag. Saken är dock lätt förklarlig. Ingenting, som en fattig by mäktat bygga, hade här kunnat bliva bestående, ty antingen hade strömmen vid högvatten kommit att riva bort det, eller också timret att krossa det. Man bör komma ihåg att här, strax nedom älvarnes förening, stiger vattnet högre än på någon annan plats utefter älvens hela lopp, någon gång upp till 25 fot över lågvatten.
Men nu är styrmannen färdig med vändningen av båten, ty jag hör hur det skramlar i styrringen, då han håller på att träda årskaftet genom den. Jaha! Hör nu hur han skakar styråran mot båtbrädden! Detta är alltid tecknet för roddarna att ro med full fart framåt.
Som ni kanske märkt har en kyrkbåt icke något fast styre. Den manövreras endast med en stor åra, vars blad är ungefärligen 2 ½ á 3 fot långt och en 8 á 10 tum brett och vars skaft är långt nog att räcka från vattenbrynet genom ringen, som håller det, och upp över båtbrädden så långt, att styrmannen där han sitter på sin upphöjda plats, kan gripa fatt om det med båda händerna, om så påfordras, utan att ändra kroppsställning. Styrningen sker sedan på vanligt sätt genom att ändra årbladets vinkel.
Båten har nu kommit på rätt kurs, rakt mot väster och medan vi snedda över älven i den riktningen till norra stranden, skola vi titta på roddarna litet närmare. Först bör man då lägga märke till, att vid de bakre årparen sitta män och vid de främre kvinnor och att aldrig en person hanterar mera än en åra. Lägg vidare märke till, att vid det eftersta årparet sitta äldre, vana roddare, som äro de taktgivande, efter vilka alla de andra böra rätta sig.
En sådan karikatyr av ett kyrkbåtslag, som det nämnda vykortet avbildar, är ju nästan avskräckande – förutsatt att därmed avsetts att avbilda och för eftervärlden bevara en tidstrogen, gammaldags kyrkbåtsfärd i Gagnef. Var detta avsikten, då är bilden falsk alltigenom. Men var avsikten bara att föreviga samtidens uppfattning om hur en kyrkbåtsfärd borde se ut, då har skribenten ej mycket att anmärka, utan blott det, att i så fall får icke årtalet utelämnas i tavlans överskrift. Galet är det då man placerat en man och en kvinna vid varje årpar och till på köpet satt alla männen på en sida och alla kvinnor på den andra, vilket under alla normala förhållanden skulle försvåra styrningen och göra båten tungrodd. Att sätta en ensam flicka med båda årorna på ledarplatsen, det visar en sådan absolut frånvaro av alla begrepp om det man dock troligen ämnade avbilda, att det vore skrattretande, om ej saken vore så allvarlig och felet så obotligt.
Vad detta vykort framför allt framhäver är könens likställighet och fria umgänge d.v.s. återigen en sak, som aldrig förekom på en kyrkbåt medan de ännu vore i allmänt bruk, åtminstone icke i Gagnef. I verkligheten vore könen på dem så strängt åtskilda, som utrymmet medgav – kvinnorna i främre hälften och männen i den bakre. Det vore ännu mycket mera att säga om detta missfoster, men det torde vara barmhärtigare att draga tystnadens slöja däröver, eftersom hela tillställningen dock torde ha tillkommit i bästa välmening.
Läs fortsättningen här: En kyrkbåtsfärd år 1875 – del 2